Catalog text by Fredrik Liew for "Sweetest Thing", Uppsala konstmuseum, Oct 15 - Nov 20 2011

Scroll down for Swedish text

Sasquatch: Legend Meets Science is the title of a book by the American anthropologist Jeff Meldrum, in which he analyzes evidence of the mythological creature Bigfoot. Ever since the 1800s, there have been enthusiasts the world over that have asserted its existence. Legend Meets Science (2010) is also the title of the first piece one encounters in Johan Thurfjell’s exhibition – a series of small paintings inspired by Meldrum’s book that represent alleged proof. Thurfjell has naturally not made the paintings as a means of insisting on the truthfulness of the legend, but he has discovered that the poetic mystery surrounding them consists of metaphors of human experiences of a very particular kind. The experience that everything can potentially be something else.

One of the more feasible explanations for the gigantic footprints depicted in a few of the paintings is that they were originally tracks of more well-known animals, such as bears, but that they have, since their initial formation, become eroded or melted and therefore grown in size. In its simplicity, this is not only an explanation of the footprint itself. It also shows that when a track or a course of events is subjected to the effects of time, it can broaden into a full-fledged narrative that simply becomes more and more with every reiteration. Thurfjell is a very good storyteller himself, but not of the kind that creates a weave of fanciful narratives or that tells us especially much at all, for that matter. Instead, he leaves tracks with the intention of having them grow in the viewer’s own consciousness.

Collapse (2009) is a good example of this sort of openness. Upon first encountering the piece I was struck by how construction and collapse are so intimately intertwined – in fact consciously inseparable – in the creation of this impressive construction. The act itself of depicting a catastrophe in a model format can easily be interpreted as the artist’s desperate attempt at convincing himself that such a thing is in fact manageable. A processing or a comforting illusion of control. But the piece naturally also has a metaphorical dimension to it as an image. “Building bridges” is a term that is as worn as it is banal, having to do with immediate understanding (between people, cultures etc). In this case, however, the immediately detectable aspect represent, as with an iceberg, but a deceptively small part – a hint – of its full significance. The depicted connecting link can, instead of collapse, be understood in terms of relationships, interhumanity and communication where the understanding is “indirect”, and where specifically the lack of understanding or the misunderstanding (the collapse) that arises in the transition is actually a more constructive state than the comprehensible. A situation in which an entirely new form of understanding can emerge, just as with the case of Bigfoot. Here it becomes evident how the artist takes a step back in order to allow the viewer’s thoughts, memories and emotions to gain access to, and fill the works with content that goes beyond commonly identifiable generic terms. The bridge thus becomes a landing field for our projections.

Putting one’s finger on precisely what it is that Thurfjell does to charge the objects he creates so that they do not reveal themselves for what they are is no easy task. What is clear, however, is that, just as is the case with myths, the works would not endure such discoveries – at the precise moment the bridge becomes a bridge, the story loses its relevance. Part of the explanation has to do with the artist’s own impassioned conviction and the fact that he puts his faith in something that lies deep within the viewer: our emotional lives, our dreams and our drive to create meaning in what we see. By giving us room to manoeuvre and putting his trust in us, he provides us with the enticing perception that both we ourselves and our experiences are significant. This is a welcome sentiment in the midst of the global media and information society where we, more often than not, are viewers of a world theatre – passive, insignificant and exchangeable (despite the readers’ comments and all the interactivity). A risk Thurfjell readily subjects himself to is that the works otherwise could easily become empty or disheartening. Unlike many artists, he has the courage to teeter at the edge of the banal as he knows that it is here that the experience is at its most intense.

Another characteristic aspect of Thurfjell’s work is that he often combines materials from various sources that merge as a camouflage pattern into a whole. It is often a question of fragments of his memories that are combined with elements taken out of context from the world of fiction. This is something that reflects and accentuates “imagination’s effect on life, time’s wear on memory, and fiction’s influence on reality”, to use the artist’s own words. It can be interesting to note that this synthetic manner by which the understanding of reality is produced appeared to us at its most distinct when we were children. Before we broadened our range with bicycles, buses, subways, cars, trains, airplanes – and before the sheer mass of immediateimpressions themselves exceeded our ability to manage and sort through – the immediate world was measured with infinitely small steps, and we instead allowed experience to expand to a higher degree with the help of the power of imagination. One could say that we unconsciously adopted a more critical stance with regard to information by not accepting it as objective. Something extremely simple, such as a stone or a piece of wood could assume magical qualities and a scene from a film could sometimes have an eerie tendency to merge with reality while on our way home along a lonesome forest path.

References to childhood recur as a common thread throughout Thurfjell’s entire production. As early as ten years ago, while still a student at the Konstfack University College of Arts, Crafts and Design, he made the works Eight Dreams (2001) and I Picture My Neighbourhood (2001). In the former he retells dreams that were played out at his family’s summerhouse. The piece consists of descriptive writings and a model of the place itself. In the latter, he had built from memory small models of the houses of his childhood friends and placed them on covers of horror novels by Stephen King. The new piece, Prolog (2011), continues where these earlier works left off. The thirteen small, meticulously crafted backdrops, built up layer by layer in the prologue, lead – as in one continuous movement – through a number of passageways to a murky housing area. What it is we are following, or whether it is we ourselves who are travelling, naturally remains uncertain. But if one takes the title literally, it leads up to the work entitled Stage (2011) that is presented in a room of its own. We enter from behind a backdrop and accordingly end up on a stage together with a model that represents the room we are standing in. We find ourselves simultaneously both in the midst of an experience as well as outside of it. In the room outside stand several additional backdrops, each of which depicts a different location. Here we find the housing complex, the schoolyard, the junk pile… Well, you get the picture.

That said, it is important to stress that Thurfjell has no interest in nostalgically reminding us of a childhood gone forever. Instead, his aim is to actively reclaim this approach to the world. And he has good reason for doing so. The capacity to see meaning in something that is often seemingly meaningless is perhaps the finest trait we humans are endowed with. There is, not least, a fundamentally existential and political aspect to this. If we do not have the ability to envision the life, society and world we would like to live in, then it is also impossible to strive for these things. And if art and culture can aid in stimulating this approach, of which I am fully convinced that it can, then it is undoubtedly its “unnecessity” that is one of the most vital elements of a wellfunctioning society. Art can maintain a sense of freedom in relation to the tyrannies of objectivity and the immediate impression. Here Johan Thurfjell stands on the side of the sphere of the possible, against the sphere of the achieved.

Fredrik Liew
Moderna Museet

Translation: Richard Griffith Carlsson




Sasquatch: Legend Meets Science är namnet på en bok av den amerikanska antropologen Jeff Meldrum d‰r han analyserar bevis fˆr den mytologiska varelsen Bigfoot. Ända sedan 1800-talet har det funnits entusiaster runtomkring i världen som hävdar dess existens. Legend Meets Science (2010) är också titeln på ett av de första verken man möter i Johan Thurfjells utställning, små målningar utförda med inspiration från Meldrums bok som föreställer påstådd bevisning. Thurfjell har naturligtvis inte gjort målningarna för att insistera på legendens sanning, men han har upptäckt att dess poetiska mystik utgörs av metaforer över mänskliga upplevelser av ett alldeles särskilt slag. Upplevelser av att allt kan vara något annat.

En av de mer sannolika förklaringarna till de gigantiska fotspår som är avbildade på några av målningarna är att de ursprungligen varit spår av mer kända djur, som exempelvis björnfd, men att de därefter eroderats eller smält och därmed vuxit. I sin enkelhet är detta inte bara en förklaring av själva fotavtrycken. Det visar också att när tid läggs till ett spår, eller en händelse, så kan denna utvidgas till en fullfjädrad berättelse som bara blir mer och mer betydelsefull fàr varje gång den traderas. Thurfjell är själv en mycket god berättare. Men inte av det slaget att han väver fantasifulla historier eller ens berättar särskilt mycket för oss. Istället lägger han just ut spår, med avsikten att låta dem gro och växa i betraktarens eget medvetande.

Collapse (2009) âr ett bra exempel på denna öppenhet. Mitt möte med verket började med reflektioner över hur konstruktion och kollaps är intimt sammanflätat – ja medvetet oskiljbart – i tillblivelsen av detta pampiga bygge. Själva akten att utföra en katastrof i modellformat kan tolkas som konstnärens desperata försök att övertyga sig själv om att den är möjlig att hantera. En bearbetning eller en lugnande illusion av kontroll. Men verket har naturligtvis också en metaforisk dimension som bild. ”Bygga broar” är ett lika slitet som banalt uttryck om direkt förståelse (mellan människor, kulturer etc). I detta fall skulle det dock kunna förhålla sig som med isberg, att den omedelbart givna upptäckten bara är en bedrägligt liten del – ett tecken – av dess fulla betydelse. Den gestaltade förbindelselänken kan, istället för ett sammanbrott, förstås i termer av relationer, mellanmänsklighet och kommunikation där förståelsen är ”indirekt”. Där just oförståelsen eller missförståndet (kollapsen) i överföringen är ett mer konstruktivt tillstånd än det begripliga. En situation där helt ny förståelse kan uppstå, precis som i fallet med Bigfoot. Här blir det tydligt hur konstnären tar ett steg tillbaka fàr att låta betraktarens tankar, minnen och känslor träda fram till första rummet och fylla verket med innehåll som överskrider de gemensamt identifierbara allmänbegreppen. Bron blir en landningsbana fàr våra projektioner.

Att sätta fingret exakt på vad Thurfjell går fàr att ladda de objekt han skapar så att de inte avslöjar sig för vad de är, är inte helt enkelt. Men tydligt är att verken precis som en myt inte skulle tåla sådana upptäckter, i den stund som bron blir en bro är berättelsen död för oss. En del av förklaringen är konstnärens egen lidelsefulla övertygelse och att han litar till något som sitter djupt i betraktaren: vårt känsloliv, vårt drömmande och driften att skapa mening i det vi ser. Genom att ge oss utrymme och förtroende förser han oss med den lockande förnimmelsen av att vi och våra erfarenheter är betydelsefulla. En välkommen känsla mitt i det globala media- och informationssamhälle där vi oftast är betraktare till en världsteater – passiva, obetydliga och utbytbara (läsarkommentarer och all interaktivitet till trots). En risk Thurfjell utsätter sig för är att verken lätt skulle kunna bli tomma eller beklämmande. Som få andra konstnärer har han modet att gå balansgång på banalitetens rand, för han vet att det samtidigt är där som upplevelsen kan bli som starkast.

En annan aspekt av Thurfjells arbete är att han ofta blandar material från olika källor som likt ett camouflage smälter samman till en helhet. Inte sällan handlar det om fragment tagna från egna minnen som blandas med lösryckta element ur fiktionens värld. Detta är något som speglar och framhäver ”fantasins inverkan på livet, tidens åverkan på minnet och fiktionens inflytande på verkligheten” för att tala med Thurfjell själv.

Det kan vara intressant att notera att detta syntetiska sätt som verklighetsuppfattning är producerad på uppenbarade sig som allra tydligast fàr oss när vi var barn. Innan räckvidden vidgades med hjälp av cykel, buss, bil, tunnelbana, tåg, flyg – och mängden omedelbara intryck i sig blev fler än vad vi klarar av att sortera och hantera – så mättes den direkta världen upp med mycket små steg och vi lät istället erfarenheten i större utsträckning expanderas med hjälp av föreställningsförmågan. Man kan säga att vi omedvetet förhöll oss mer kritiskt till information genom att inte acceptera den som objektiv. Något mycket enkelt, som en sten eller en träbit kunde anta magiska drag och en scen sedd på film hade en kuslig förmåga att beblanda sig med verkligheten på hemväg längs någon öde skogsstig.

Just referenser till barndomen återkommer också som en röd tråd i Thurfjells konstnärskap. Redan fàr tio år sedan, under studietiden på Konstfack, gjorde han verken Åtta drömmar (2001) och I Picture My Neighbourhood (2001). I det förra återberättar han drömmar som utspelat sig på familjens sommarställe, verket består av beskrivande texter och en modell av platsen. I det andra har han ur minnet byggt små modeller av barndomsvänners hus ovanpå omslagen till skräckromaner av Stephen King.

Det nya verket Prolog (2011) tar nästan vid där dessa verk avslutades. De tretton små, känsligt utskurna och lager-på-lager uppbyggda kulisserna i prologen leder – som i en rörelse – genom ett antal passager fram till ett dunkelt bostadsområde. Vad det är vi följer, eller om det är vi själva som reser, förblir givetvis oklart. Men om man tar titeln på orden så leder den fram till verket Stage (2011) som presenteras i ett eget rum. Vi stiger in från baksidan av en kuliss och befinner oss således på en scen tillsammans med en modell som föreställer rummet vi står i. Vi står på samma gång mitt i erfarenheten och utanför. I rummet intill finns ytterligare ett antal kulisser som var och en föreställer olika platser. Här finns bostadsområdet, skolgården, skrotupplaget… Ja, ni förstår.

Med detta sagt är det viktigt att påpeka att Thurfjell inte vill påminna oss om något nostalgiskt, en barndom som på ett sorgset sätt gått förlorat. Han vill istället aktivt återta detta sätt att förhålla oss till världen på. Och han har goda skäl att göra det. Att kunna se mening i något, ofta tillsynes meningslöst, är kanske den finaste egenskap vi människor är utrustade med. Det är inte minst grundläggande existentiellt och politiskt. Kan vi inte föreställa oss det liv, det samhälle och den värld vi vill leva i är det också omöjligt att sträva dit. Och om konst och kultur kan hjälpa till att stimulera detta förhållningssätt, vilket jag är fullständigt övertygad om, så är det tveklöst så att dess ”onödvändighet” är en av de nödvändigaste bitarna av ett väl fungerande samhälle. Konsten kan upprätthålla en frihet i förhållande till de omedelbara intryckens och objektiva behovens tyranni. Här står Johan Thurfjell på det möjligas sida, mot det förverkligade.

Fredrik Liew
Moderna Museet



<< to texts