| |
Recension konsten.net
Kanske är det så här det ser ut, minnet av något hastigt, kanske omvälvande, som när man återskapar det i medvetandet bara formerar sig som ett litet antal detaljer. Vad som är sant och en produkt av fantasin är mot denna bakgrund i det närmaste oväsentligt. Var och sitter inne med sin sanning, och minnena upprättar en slags rättviseordning, där vi alla tillåts bidra med vår lilla skärva av den större helheten. Johan Thurfjell är en konstnär som gräver där han står. Det är ur sin egen intima värld han hämtar motiven, vilket inte innebär att han ägnar sig åt navelskåderi. Som Gunnar Ekelöf skrev: vad som är botten i dig är också botten i andra. På det allra mest personliga planet vidgar sig existensen till att omfatta allt och alla. Det kan låta som metafysiskt snömos, men är egentligen bara ett konstaterande av hur det i verkligheten förhåller sig.
Thurfjell tar sig an uppgiften att bevisa detta med en hantverksmässig noggrannhet som hade gjort den mest erfarna empirikern grön av avund. Hade Thurfjell varit fysiker skulle man kunna påstått att han praktiserar William från Ockhams klassiska rakknivsprincip, det vill säga att man inte skall laborerar med fler antaganden än nödvändigt för att beskriva de företeelser man observerar. Så när Thurfjell skall återge upplevelsen av skogen som omsluter hans hem och ateljé framställer han inget spektakulärt panoramafoto, utan återger trädklungorna bit för bit på små glasskivor, ganska lika dem som fotografins pionjärer brukade bära med sig. Effektivt, och med en djupverkan som suggererar fram känslan av att förlora blicken in i skogsmörkret.
I ett annat verk – egentligen en serie bilder – återskapar han med tunt papper, fernissa och glödlampor förnimmelsen av ljuset som faller in genom ateljéfönstret och bildar skuggmönster på väggen. Eller så producerar han helt sonika konstgjorda droppar som likt kvardröjande, smältande is hänger från kvistars yttersta spetsar. Ett litet stycke artificiell naturlyrik – varför inte? Men ännu mer ett lyriskt laboratoriearbete, där de sakliga aspekterna av tillvarons små under får tona fram sådana de är utan att drunkna i språkliga omskrivningar.
Men det är en fin och slak lina Johan Thurfjell balanserar på. Risken är alltid överhängande att symboliken faller in i ett visuellt idiom som nötts till genomskinlighet av filmare och fotografer under mer än ett halvt århundrade. Så när Thurfjell hänger upp ett spröjsat fönster med artificiella regndroppar spridda över glasrutorna, då är schablonen nära. Men ändå lyckas han hålla balansen, förmodligen beroende på att igenkännandets glädje – eller vemod – är en av de starkaste och mest äkta känslorna vi kan hysa.
Anders Olofsson, publicerad 18 maj 2013
|