Tid Text Tanke / Time Text Thought

I verket Tid - Text - Tanke utgick jag från Haninges historia och att Tornberget i kommunen för 11 000 år sedan var den första platsen i hela Stockholms skärgård där människor bosatte sig. Jag tänkte på Haninges långa historia från stenåldern, via vikingar, gravfält och slottsherrar. Hur det lantliga lilla torparsamhället fick järnvägsförbindelse med huvudstaden och moderniserades, vilket så småningom ledde fram till den stora inflyttningen på sextiotalet. Jag samtalade med en intressegrupp ur Haninges äldre befolkning och inspirerades av deras berättelser om den förväntan och stolthet de kände inför flytten till det moderna Haninge under sextiotalet. Jag funderade på om de nyinflyttade på Poseidons gränd idag upplever samma förväntan på framtiden och kom fram till att de iallafall säkert har samma drömmar. 

Verket består av en handskriven text blästrad i gatans granithällar, en bronsskulptur samt de boendes framtidsdrömmar graverade i bronsplåtar. Texten i gatans granithällar är tänkt att illustrera en snabb resa genom elvatusen år. Den är skriven för hand och språket är personligt. Textens jag agerar språkrör för alla människor som genom historien levt i området och den berättar sakligt om livets gång mot framtiden. Historien löper mening för mening över platsen, från öst till väst. De som passerar gränden kan på en minut vandra genom fragment av Haninges historia ur ett personligt innevånarperspektiv.      
  
Ungefär halvvägs in i texten befinner sig läsaren vid en planteringsyta. Här har historien nått precis nutid. “Vi flyttar in i vårt nya område, packar upp och fyller de tomma kartongerna med framtidsdrömmar”. I anslutning till denna del av texten står en bronsskulptur i form av en vanlig flyttkartong. Granittexten löper sen vidare upp mot Nynäsvägen och in i den ännu okända framtiden.

Bronskartongen är försluten och ordentligt ombunden med snören. Som en kapsel där förväntningarna och drömmarna kan hållas i säkert förvar för lång tid framåt. De boende i området blev tillfrågade om att bidra med sina egna kortfattat nedskrivna drömmar och tankar inför framtiden. Dessa texter graverades in i bronsplåtar och placerades i flyttkartongen. Ingen kommer någonsin kunna ta del av dem. Däremot kommer de som bidragit med en text alltid påminnas om sin egen dröm när de passerar Poseidons gränd. Min förhoppning är att verket för de boende och deras kanske kommande barn, barnbarn och barnbarnsbarn skall kunna fungera som en påminnelse om att framtiden och drömmarna om den är något vi alla bär inom oss själva.
  
Granittexten avslutas med orden ”Vad som händer sen vet ingen. Men kartongen här nere håller i tusen år, och dess innehåll för all framtid.” Jag ville, efter den snabba men mångtusenåriga historiska genomgången och sen avstanningen i nutid vid flyttkartongen, gå vidare med en fortsatt känsla av långa kliv framåt. Men eftersom ingen vet vad som händer i framtiden symboliseras den okända tidsrymden med hållbarheten i kartongens brons. Materialet är mycket tåligt och kartongen kommer kunna stå intakt i tusen år. Någon exakt siffra går inte att få, men ”tusen år” är mer än bara ett tidsmått, det är ett uttryck synonymt med en känsla av väldigt lång tid. Och om bronset någon gång på 3 000-talet skulle ha eroderat till flagor kan inget ändå ta död på lådans innehåll; de förtida boendes drömmar om framtiden.

<< to images

<< to texts